Så här i juletider är ett vanligt inslag på julbordet skinka och det får mig osökt att tänka på min barndom.... Jag hade turen att ha både en farmor och farfar och DESSUTOM en mormor och morfar som var bönder, så mycket av min barndom har tillbringats i ladugårdar... :)) Jag fullkomligt älskade att gå där ute bland djuren och hjälpa till, som jag själv uttryckte det... Det råder nog delade meningar om hur mycket "hjälp" det var förstås, men jag fick alltid vara med och jag älskade det!

Av någon anledning så fattade jag och min kusin väldigt stort tycke för grisar... Jag vet inte riktigt vad det var som tilltalade oss så mycket, men grisarna dom gillade vi! Och allra bäst var det ju förstås när det var dax för suggorna att få smågrisar.... Vi kunde sitta på varsin pall i stian natten igenom om det så krävdes, bara för att vara med och "ta hand" om dom nyfödda smågrisarna. Åååå vad vi älskade dom stunderna! Fast vi visste ju att grisarna "åkte" efter ett tag... Men men... Så var livet på landet...

Men så vid ett tillfälle var det en liten kulting som var alldeles för liten... Hon hade väl inte lyckats att kämpa sig fram till någon spene... Så när det var dax för "grisabilen" var hon alldeles för liten för att få åka med och det var nära att hennes öde därmed var förseglat. Men jag och min kusin bönade och bad, tjöt gjorde vi säkert oxå, för den lilla grisen... Att hon skulle få leva och att vi skulle få ta hand om henne.... Farfar lät oss behålla grisen och därefter blev det ju inte direkt mindre besök i ladugården! Vi bodde i stort sett hos grisen. Hon blev tillgiven som en hund! Och växte.... Och blev en sugga som fick mååååånga kultingar. Och hon var alltid så försiktig och låg aldrig ihjäl en endaste kulting, vilket annars är ganska vanligt hos suggor. Jag tror nog faktiskt att hon var en av de bästa suggorna farmor och farfar hade genom åren och detta tack vare att vi lyckades be för den lilla grisen....

Så tack vare "knoen" så blir jag än i dag alldeles varm i hjärtat när jag tänker på en liten gris.... Och ja, jag äter julskinka! :D

 

Lena

10 december 2010 00:18

Men gud, vad du är mysig! Vilken härlig historia du delar med dig av! Man önskar ju att varenda människa skulle ha fått ha en griskulting att föda upp någon gång...

Nu är det fredag igen! (Vi har varit och köpt in vår-tyger till tolv på natten...) Kram Lena

http://aratorp.blogspot.com

 

Carin

10 december 2010 09:28

Tack Lena! Jaaa, jag önskar att alla hade fått uppleva nöjet med en liten gris... Visst är dom söta??? Kraaaam

 

Catrin

10 december 2010 10:57

Emil var inte helt fel ute med sin griseknoe, eller hur? Ursöta bilder! Ha en trevlig helg!

Kramar Catrin

 

Ingbritt

10 december 2010 22:07

...alltså, jag kommer ihåg er när ni bodde i svinstian, och som ni luktade! Det var inte hallon precis...

 

Min plats i solen

10 december 2010 22:12

Hej vännen!

Vilken härlig historia om den lille griseknoen som du och din kusin tog hand om. Jag förstår att det måste vara ett härligt minne fån barndomen som lever kvar. :)

Jag hoppas att du och familjen får en riktigt härlig helg Carin! Ta hand om dig!

Kram Lotta

http://minplatsisolen.blogspot.com

 

Ewa

11 december 2010 10:39

Hej, underbara minnen du delar med dej av...hihi Kom o tänka på faster Almas uttryck vid slakten ..men det var bortblåst, kommer du ihåg det??
Ha en fin helg
(så fint det blir i hallen!!)
Kram
Ewa

http://s.hemmahosewa.blogspot.com

 

Carin

11 december 2010 10:49

Ewa: - Gresen o gresen, mitt höve (huvud) å en bunke! :D Ha en härlig helg!Kram Carin

Mamma: Jasså??? Du menar att vi inte luktade hallon??? :D

Lotta: Tack rara du! Önskar dig oxå en fin helg!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Till att börja med, jag är nu förtiden en usel bloggare... Förlåt... Men fokus i livet ändrar sig, liksom intressena gör... När jag startade den här bloggen 2009, så var en av orsakerna min kroniska sjukdom, mikroskopisk polyangit, en vaskulitsjuk...

... jagar numera på de sälla jaktmarkerna... Ni som har hängt med här genom åren, har fått ta del av Selmas små äventyr... Men nu finns hon alltså inte hos oss längre.... Jag kan inte ens skriva raderna utan att börja gråta... I morgon är det 14 daga...

... och ibland känner jag att jag inte hänger med i svängarna... Hur hamnade vi i mitten av augusti...? Sommaren har gått rasande fort! Och när jag lutar mig tillbaka och tänker tillbaka, så kan jag konstatera att sommaren har varit en sådan där bra,...

... så länge jag lever... Jaa, jag tror faktiskt det! I torsdags morse ringer min goa vän Lotta... -Har ni något planerat till Valborg? Och vi hade faktiskt inga särsklida planer... -Vill ni hänga med till Haverdal för att galoppera på stranden??? Ni...

... till det yttersta... Kan man ibland hamna i funderingar kring livets mening...   Denna sista veckan, har mentalt varit en pröving... Kantad av nattsvart, outgrundlig sorg...   I söndags skedde en fruktansvärd olycka, där 52 ungdomar i frå...