För 14 år sedan, när jag stod där i min bubbla av babylycka, grusades en morgon den rosa tillvaron.... När jag var i färd med att byta blöja på min lille prins, upptäcker jag att han har fått ett bråck... Ett ganska rejält sådant oxå... Vi får tid samma dag hos barnläkare, som bara kan konstatera det jag redan trodde.... Och så meddelar han i nästa andetag att det blir operation... OPERATION, tänker jag.... Skall min ljuvliga lilla prins sövas ner och skäras i???? Panikångesten, var inte långt borta.... Men så var han ju en liten groda, och om situationen inte blev allt för akut, så ville dom att han skulle passera 5 kg-strecket innan operationen... Man ville helst inte söva bebisar under 5 kg, om det inte var nödvändigt....

4 veckor senare var det så dax.... Full av självömkan åkte vi till lassarettet dagen före operationen.... Vi skulle läggas in, mätas och kontrolleras... Det var med tunga steg jag närmade mig barnavdelningen.... Jag tyckte alltihop var frukantsvärt jobbigt.....

Väl inskrivna på avdelningen och inställd på ingreppet, började jag se mig lite runt på avdelningen... Och fick då syn på en liten tjej... 8 - 9 år...... Ljusblont hår i stora lockar... Det som fanns kvar... Knallblå ögon..... Vad hon led av, behövde jag inte ens fråga... Det var så uppenbart - cancer........

I ett slag förändrades min inställning - jag kände en ENORM tacksamhet för att vi endast var inskrivna för en liten bråckoperation. Med detta lilla ynkliga ingrepp skulle allt vara fixat, klart och vi skulle sedan kunna åka hem.... Till skillnad från de andra barnen......

Någon månad efter att Filip hade gjort sin operation, så fick jag se, när jag läste tidningen, att himlen hade fått en ängel till... Helen, som den lilla tjejen hette, hennes kamp var över......

I bland FINNS det ett annat perspektiv på tillvaron, även om det kanske inte känns så, just då.......