Och ÄNTLIGEN fick jag ett samtal från djursjukhuset!!! Selma var pigg nog att få åka hem... Matte slängde sig i bilen för att åka och hämta hem den  lilla guldklimpen.... Och det kom nog nästan en tår i ögonvrån på matte när en liten Beagle rusade genom korridoren och kastade sig i den väntade mattes famn... Och med en svans som inte ville sluta vifta... Men sedan fick jag en blick från fröken som sa -Kom nu matte! Nu rymmer vi från det här stället! Så Selma tyckte att vi snarast möjligt skulle bege oss till bilen... Och så fort matte tog i bakluckan var det en Beagle som stod med framtassarna mot stötfångaren, väldigt mån om att få åka med....

Väl hemma i Finabo igen var det en liten svans som aldrig ville sluta vifta.... Det hade säkert inte gått någon nöd på Selma på djursjukhuset, men det gick inte att ta miste på att hon var väldigt, väldigt lycklig över att vara hemma igen...  Så matte fick något som trycket sig mot benet och att klappa på.... 

Ha en bra torsdag!