... och VIPS så har vi hoppat några dagar in på nya året! Nytt år, nya utmaningar och nya möjligheter!

För oss i Finabo, så har livet de senaste åren, mer och mer kommit att kretsa kring min stora passion i livet - häst. Sedan Herkules flyttade in i slutet av sommaren, så har ju intresset inte precis minskat.... Vår underbara Herkuels! Jag får ibland nypa mig i armen, för att riktigt FATTA att han är vår! Han är som en stor, chockladbrun nallebjörn med de snällaste ögon man kan tänka sig! En stor kelgris som älskar att bli gosad med... Jag kan inte riktigt se mig mätt på vår fina prins! Det är väldigt lätt att fastna hos honom i boxen... När man ser hur han sluter ögonen för att han njuter, när man ställer sig och mjukt kliar honom bakom örat... Eller en mjuk puff av den silkeslena mulen...

Vi går nu mot våren och med den kommer tävlingsäsongen... Och OJ vad vi känner oss laddade i år! Skall bli vansinningt roligt att ge sig ut på banorna!

Något som jag INTE har ägnat så mycket tid de senaste åren, är ju den här bloggen... MEN jag ser enligt besöksstatistiken att en del ändå hittar hit och besöker detta yttepytte lilla hörn av cyberspace... Vilket väcker min nyfikenhet ENORMT! :D Vill du göra min dag, så lämna gärna ett litet avtryck i form av en kommentar... ;)

Och för att kanske stilla någon annans nyfikenhet... Anledningen till att jag från första början startade den här bloggen, var min sjukdom - Mikroskopisk polyangit. Som debuterade år 2005... Jag hör till den lyckliga skaran av patienter, som är så pass lyckligt lottad, att jag i dag, sedan 2015, lever helt utan cellgifter! Jag har varit helt förskonad i från något skov och sjukdomen har inte visat någon aktivitet alls, sedan medicineringen startade. Fast jag är fullt medveten om att detta öde delas inte av alla mina medsystrar och bröder som lever med samma diagnos... Jag har haft en enorm tur!

Med dessa ord vill jag önska God fortsättning på det nya året och en härlig trettondagsafton!

Och vips, så är nästan 2016 slut.... Och så värst många inlägg, kan jag inte stoltsera med under 2016... Nej, tiden har liksom inte velat infinna sig... Eller inspirationen....

Men för att sumera 2016.... Har på det stora varit ett härlig år att lägga till handlingarna....

2016 har mestadels kantats av stor glädje och lycka... Även om sorg också har varit ett inslag, vilket det är i livet... Vår käre Hasse, tränare och mentor i ridningen, lämnade oss hastigt i februari... Sorgen visar sig på olika sätt ibland... Det tog ett tag för mig, att ens kunna försöka ta in vad som hade hänt... Jag kunde inte sätta ord på det ofattbara... Än mindre ens skriva om det... Det var som om orden tog slut... Många vänner skrev fantastiska inlägg på bloggar och facebook... Jag... Jag kände mig bara tom... Ofantligt tom... Så fort jag skulle försöka skriva något, så var orden som bortblåsta.... Hasse, Hasse.... Du lämnade ett tomrum....

Men vad jag med säkerhet vet, är att Hasses sista önskan hade varit att vi satte oss ner och deppade ihop... Så därför repade tjejerna mod och gav sig ut på tävlingsbanorna och tog med sig vad Hasse hade lärt dom! Kämpa!!! Och ben! Mera BEN!!! Vi vet med säkerhet att Hasse vid ett par tillfällen under året,  nästan har spruckit av stolthet, där uppe bland molnen.... :)

Och så kom den efterlängtade våren... Och försommaren... Och med den, en av årets stora begivenheter - STUDENTEN!!! Jag blir varm i hjärtat när jag tänker tillbaka.... Vilken dag! Vilken fest vi fick! Ett minne för livet!

Hästarna är ju en oerhört stor del av våra liv, nu för tiden.... Ibland känns det som om det är häst 24/7... Ganska så bra, med andra ord, för en hästnörd....

Fast beståndet har förändrats lite under året... Fina Diva, som under två års tid har bott hos oss, har åkt hem till sing ägare igen och gör nu kometkarriär som körhäst!

Fina fina Diva.... Här från sommaren 2015 och en fotosession med Madeleines Fotolycka....

Är dom inte fina, så säg...? Mammahjärtat svämmar över.... :D

Men det som har gjort störst intryck på våra liv, är väl Herkuels... Vår underbara, fina Herkules...

Så vi ser med stor spänning fram mot vad 2017 har att bjuda!

Med dessa ord, önskar jag dig ett Gott Slut och ett fantastiskt Gott Nytt ÅR!

Ja, i dag kan man verkligen skrivar under på det... Vart tog sommaren vägen? Vips så är vi inne i augusti....

Och de där magiska mornarna som jag bara älskar, börjar att infinna sig...

Men för att backa bandet lite... Sist jag skrev var i maj... Underbara maj... Och som för vår del bestod maj mest av förberedelser inför den stora dagen... Sonens studendag... Och vilken fest vi fick! Precis som vi hade hoppats och önskat! Släkt, vänner och grannar och till och med solen förgyllde vår students stora dag! Efter 1 månad med torka och sol, så visade väderprognosen den 10 juni, att det skulle komma 10 mm regn... DET hade inte ingått i min planering... MEN soldansen gav resultat! Och regnet försvan och i stället kom solen och vi fick den där fantastiska dagen som vi hade hoppats på!

Strax därefter begav vi oss på härlig släktresa till Rodos... Och allt var helt fantastiskt! En vecka med sol, bad, mat och härligt umgänge! Och en vecka går fort... Men när vi anländer flygplatsen för hemresa, så får vi meddelande om att det inte blev någon hemresa... Flygplanet var trasigt och stod kvar i Göteborg... Så för vår del blev det 33 timmar längre semester på Rodos... ;) Måste säga att Fritidsresor skötte det hela väldigt bra och gjorde allt vad som stod i deras makt för att ta hand om oss strandade gäster.... :) Tummen upp för TUI!

Vi hade tillbringat veckan längst söder ut på Rodos, så vi tog därför tillfället i akt att få oss en kväll inne i Gamla Stan ... Som lite extra guldkant på resan...  

Men det som kanske har kantat vår sommar allra mest, är nog ändå vårt stora intresse häst... Matilda och Diva har varit i Varberg och deltagit på Varbergshoppet... Vilken tävling de hade fixat för våra ponnytjejer! Tjejerna fick tävla på samma bana och arena som det stora stjärnorna .... Bara känslan av att få rida in där... Wow... Och lilla Diva, hon gjorde vad vi förväntade av henne! Vilken liten stjärna hon är! 

Jaa, detta var riktigt stort! :D

Men det som kanske har varit vår största händelse i sommar, är nog ändå Herkules... En ny ponny har flyttat in i Finabo... Vår fina fina Herkules!

Herkules har nu bott hos oss i 14 dagar och vi är redan oerhört fästa vid honom! Vi ser början på ett nytt hästäventyr och vi längtar såå till att ta reda på vart det här äventyret kommer att ta oss!

Och vips, så är vi i mitten av maj ... Underbara, fantastiska maj! Och i Finabo pågår förberedelserna för fullt, för stundande studentkalas! Kan ni fatta...? Min lille ängel, skall ta studenten... Trädgårdsarbete, menyplanering, renovering av toalett... Ungefär som det brukar bli i Finabo..... :D

 

Jag trodde knappt att någon besökte min blogg längre, då den lever i en förtorkad tillvaro... Men det visade sig vara fel, då jag fick en fråga angående min sjukdom, mikroskopisk polyangit, MPA, härom dagen... Och tänkte därför skriva lite om hur det är just nu i sjukdomen....

Det är nu 11 år sedan jag insjuknade och i dag så äter jag endast enlapril, för att hjälpa mina njurar samt levaxin för att hjälpa sköldkörteln lite, som mediciner.

I mars 2015 fick jag ÄNTLIGEN sluta med Imurel. LYCKA!!! för mig har det hela tiden varit målet jag strävat mot, att få fasa ut cellgifterna! Året som följde, fick jag gå på provtagning var 4:e vecka för att se så att sjukdomen höll sig i schack. Och nu går jag var 8:e vecka på kontroll.

Jag mår fantastisk bra och är oerhört lycklig över att jag är såpass lyckligt lottad, att jag har kunnat fasat ut cellgifterna... Med åren så har man på olika sätt fått ta del av andras historier kring den här sjukdomen och jag inser att jag är en lyckligt lottad person.

Något mer som faktiskt är ganska facinerande är, att nu i mars 2016, så gjorde jag en ny mätning på mina njurar och från att ha haft en kapacitet på 38% 2005 så har njurarna succesivt repat sig, så vid de två sista mätningarna 2014 och  2015 låg kapaciteten på 59 % men nu, 2016, så hade kapaciteten repat sig till 62%!!! Helt otroligt att dom fortfarande "repara" sig sakta men säkert!!! Det kanske kan te sig marginelt, men för mig personligen, så är det en sådan oerhörd triumf att njurarna har repat sig, då jag fick höra från allra första början att det är omöjligt och att läkningsprocessen faktiskt fortfarande pågår!!! Så det brevet är för mig som rena lottovinsten! Jag blir så oerhört lycklig var gång jag tittar på brevet! Som mitt egna lilla lyckopiller... Känner jag mig låg, så är det bara att ta fram och genast infinner sig känslan YES, I did it!

Något som jag också kommit till insikt med under åren, är att jag även är oerhört lyckligt lottad med den hjälp jag fått av sjukvården! Den har varit exemplarisk! Reumatologen har tagit oerhört väl hand om mig som patient och tar mig alltid på största allvar OM jag hör av mig till dom. För några veckor sedan så drabbades jag av njurstensanfall, vilket inte hänger ihop m sjukdomen, men är jobbigt ändå... Men när jag kom till aktuen och berättade för dom om min situation och min grundsjukom, så togs jag även där emot på ett fantastiskt sätt! Oerhört noggranna och inget lämnades åt slumpen! Direkt skickades jag på CT för att i mitt fall, så ville de verkligen veta hur mina njurar mådde. Och inte som min stackars granne, bli hemskickad tre ggr från akuten utan att något direkt hände el något aggerande från sjukvården.

Sköt om er och njut av maj månad!

Livet i Finabo rullar på...? I ett rasande tempo! Utom här på bloggen...? Förlåt....
Men det blir väl kanske så, att när något flyttar in i livet, så får något annat flytta ut... Hur det än är så har ju dygnet bara 24 timmar....?
Något som flyttade in i Finabo för 1,5 år sedan, var ju var lilla Sally... Vår hopplösa, tokiga, busiga, kärleksfulla lilla tax.... Som har ätit upp mer skor än jag ens vågar tänka på... Som är så uppfinningsrik att jag stundtals häpnar... Men så otroligt glad och kärleksfull att jag genast förlåter....

... i Finabo.... Säg hej till Rally-Sally.... Taxen som saknar en växel... Hon kan nämligen inte gå.... Hon BARA springer....

Liten, glad och nyfiken och kopiöst envis.....

Selma...? Ja vad säger Selma om detta.... Första dagarna var något av en chock för fröken fisförnäm.... Hon lade sig till med taktiken "om jag inte ser henne, så finns hon inte".... Gick så där.... Iofs så höll sig Sally lite på sin kant de första dagarna.... För hon förstod att detta var surtant Selma.... Men sedan... Sedan tyckte Sally att det var dax för islossning och sakta men säkert började hon att närma sig beaglen... Till en början med små försiktiga nosstötningar... För att sedan kanske inte vara fullt sååå försiktig.....

Selma.... Hon fredar sig så gott hon kan....

Men som sagt, det är inte så lätt alla gånger....

Ja så numera bor det alltså två små fröknar i Finabo.... Selma och Sally

... är där vi befinner oss... Ett tu tre, så är vi redan i maj! Tiden går galet fort, men det är väl så när man har roligt???

Och i dag har vi en bemärkelsedag i Finabo.... Vår tokiga, busiga, underbara lilla Selma är inte mindre än 5 år... Galet!?! Fast det är nog ingen som riktigt upplyst henne om detta faktum ännu... Fast någonting haaar hänt... Vi kan numera ha jycken lös på gräsmattan, när vi tillbringar tiden ute.... Utan att hon rymmer allt för långt... Fast det är knappt att jag vågar säga det högt.... Skönt för oss och framför allt skönt för Selma....

För de sista veckorna har tillbringats mycket tid i trädgården .... Ett soldäck är under uppbyggnad så det har grävts, och gjutits stolpar, körts mackadam och sakta men säkert har uppbyggnaden påbörjats....

Allt medans äppelblommen nu sakta slår ut....

För det är ju NU, just nu, som vår trädgård är som allra vackrast...

Må så gott

... no seen.... Jag skäms lite... Har rent ut sagt varit USEL på att blogga.....

Men livet i Finabo rullar snabbt nu för tiden... :D Om någon undrar... Vi fyller dagarna med ridning och träning... Och allt annat som hör livet till....

Maken har även gjort debut i Vasaloppsspåren... En helt ny erfarenhet för honom och även mig... Då jag åkte med som glad supporter och sällskap... Vilken organisation Vasaloppet är! Imponerande!!! Det som kanske dock satte lite smolk i bägaren, var ju vädret... När parkeringen vid starten och målområdet i Mora mest kunde liknas vid ett gigantiskt fält av geggamoja... Kanske inte rktigt vad jag hade förväntat mig... Och den totala avsaknade av spår för motionärerna under det riktiga loppet.... Vet ännu inte om det gav mersmak... ;)

Men för det mesta så tillbringas fritiden runt och omkring ämnet häst... Svärfar flinade lite smått åt mig senast i går och kunde krast konstatera att jag nu levde ut alla mina barndomsdrömmar genom Matilda.... :D

Och att det är så fantastiskt roligt, är ju vår underbare Kulltorps Yes förtjänst.... Underbara, goa Yes....

Vi vann verkligen högsta vinsten den dagen du flyttade hem till oss!