För 14 år sedan, när jag stod där i min bubbla av babylycka, grusades en morgon den rosa tillvaron.... När jag var i färd med att byta blöja på min lille prins, upptäcker jag att han har fått ett bråck... Ett ganska rejält sådant oxå... Vi får tid samma dag hos barnläkare, som bara kan konstatera det jag redan trodde.... Och så meddelar han i nästa andetag att det blir operation... OPERATION, tänker jag.... Skall min ljuvliga lilla prins sövas ner och skäras i???? Panikångesten, var inte långt borta.... Men så var han ju en liten groda, och om situationen inte blev allt för akut, så ville dom att han skulle passera 5 kg-strecket innan operationen... Man ville helst inte söva bebisar under 5 kg, om det inte var nödvändigt....

4 veckor senare var det så dax.... Full av självömkan åkte vi till lassarettet dagen före operationen.... Vi skulle läggas in, mätas och kontrolleras... Det var med tunga steg jag närmade mig barnavdelningen.... Jag tyckte alltihop var frukantsvärt jobbigt.....

Väl inskrivna på avdelningen och inställd på ingreppet, började jag se mig lite runt på avdelningen... Och fick då syn på en liten tjej... 8 - 9 år...... Ljusblont hår i stora lockar... Det som fanns kvar... Knallblå ögon..... Vad hon led av, behövde jag inte ens fråga... Det var så uppenbart - cancer........

I ett slag förändrades min inställning - jag kände en ENORM tacksamhet för att vi endast var inskrivna för en liten bråckoperation. Med detta lilla ynkliga ingrepp skulle allt vara fixat, klart och vi skulle sedan kunna åka hem.... Till skillnad från de andra barnen......

Någon månad efter att Filip hade gjort sin operation, så fick jag se, när jag läste tidningen, att himlen hade fått en ängel till... Helen, som den lilla tjejen hette, hennes kamp var över......

I bland FINNS det ett annat perspektiv på tillvaron, även om det kanske inte känns så, just då.......

 

Catrin

7 april 2011 07:19

Du har så rätt, ibland, faktiskt ganska ofta behöver man få ett annat perspektiv på saker och ting! Kramar

 

Jenny

7 april 2011 12:35

Vilket tänkvärt inlägg Carin!

Sköt om dig!

Kraam Jenny

http://www.hemmapakrakered.blogspot.com

 

Anna

7 april 2011 13:18

Fint skrivet. Ja, visst har man mycket att vara tacksam för. Vår Agnes har lurat döden ordentligt 3 gånger och jag verkligen få panik när jag tänker på hur nära det varit.
Man är lycklig varje dag.

Kram Anna

http://coolaannna.blogspot.com

 

Milla

7 april 2011 21:26

Så fint...ja man ska vara glad över varje dag man vaknar....kram till dig

 

Min plats i solen

8 april 2011 10:07

Hej vännen!

Så fint och tänkvärt du skriver. Ett fint inlägg som berör. Jag kan känna igen mig i din rädsla inför sonens operation. De är det viktigaste man har och man är så rädd att förlora dem eller att de ska behöva ha det svårt. Och ibland är det väl så att hönsmamman inom en tar över och ger det hela större proportioner än vad det borde få. Det kan vara nyttigt ibland att få perspektiv på saker och ting och inse hur tacksam man ska vara. Det ena vi har är idag. Om morgondagen vet vi inget och det är kanske tur det.

Kram på dig du fina

http://minplatsisolen.blogspot.com

 

Carin

8 april 2011 15:28

Tack snälla ni!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Till att börja med, jag är nu förtiden en usel bloggare... Förlåt... Men fokus i livet ändrar sig, liksom intressena gör... När jag startade den här bloggen 2009, så var en av orsakerna min kroniska sjukdom, mikroskopisk polyangit, en vaskulitsjuk...

... jagar numera på de sälla jaktmarkerna... Ni som har hängt med här genom åren, har fått ta del av Selmas små äventyr... Men nu finns hon alltså inte hos oss längre.... Jag kan inte ens skriva raderna utan att börja gråta... I morgon är det 14 daga...

... och ibland känner jag att jag inte hänger med i svängarna... Hur hamnade vi i mitten av augusti...? Sommaren har gått rasande fort! Och när jag lutar mig tillbaka och tänker tillbaka, så kan jag konstatera att sommaren har varit en sådan där bra,...

... så länge jag lever... Jaa, jag tror faktiskt det! I torsdags morse ringer min goa vän Lotta... -Har ni något planerat till Valborg? Och vi hade faktiskt inga särsklida planer... -Vill ni hänga med till Haverdal för att galoppera på stranden??? Ni...

... till det yttersta... Kan man ibland hamna i funderingar kring livets mening...   Denna sista veckan, har mentalt varit en pröving... Kantad av nattsvart, outgrundlig sorg...   I söndags skedde en fruktansvärd olycka, där 52 ungdomar i frå...