... så länge jag lever... Jaa, jag tror faktiskt det! I torsdags morse ringer min goa vän Lotta... -Har ni något planerat till Valborg? Och vi hade faktiskt inga särsklida planer... -Vill ni hänga med till Haverdal för att galoppera på stranden??? Ni behöver ju inte fundera på svaret....

Kl 08.00 på Valborgsmässoaftons morgon rullade vi från Finabo, med siktet inställt på Haverdals strand... Vi kände redan då, att det fanns förhoppning om att kunna få uppleva en magisk dag på standen...

Och vår förhoppningar inbringades till fullo! En magisk, ljuvlig och helt glimmrande dag, väntade oss! En sådan där dag, som man inte ens vågar att hoppas på... En sådan där dag som överträffar alla förväntningar!

Den här vintern har varit mörk och motig... Jag har längtat efter vår och värme... Och vips, så dök våren upp! Och vi fick uppleva en dag, som jag faktiskt tror att jag kommer minnas så länge jag lever! Magiskt är ordet!

Kan livet bli bättre? Sol, värme, hästar, fantastiska vänner och lite nybakta bullar på det...? Nej, jag tror faktiskt inte det....

Sköt om er! Kram Carin

 

The Swedish Wildflower

14 juli 2017 13:51

Finaste Carin. Jag hoppas att du njuter av sköna sommardagar tillsammans med dina nära och kära. Att livet är gott. Och jag blir alldeles varm inombords av att läsa om er härliga Valborg. Det både låter och ser helt underbart ut och från min egen dotter (som red tidigare) har jag förstått att det inte finns mycket som slår att rida på en strand. Hon älskade det och det låter som ni gör detsamma. Härligt att få njuta av en sådan dag.
Varm inombords blir jag också av att läsa om din årskontroll kära vän. Vilken lycka! Vad underbart att 12 års kamp mot sjukdomen nu har gett de resultat ni önskat och att din kropp svarar bra på alla sätt och vis. Underbart Carin! Och jag blir så glad för din skull. Det är jobbigt med de där årskontrollerna. Kanske mest för att det blir en sådan känslomässig konflikt i huvudet. Vi vet ju att årskontrollerna är viktiga och vår livförsäkring men samtidigt är de en sådan känslomässig påfrestning att en liten del av en önskar att man slapp göra dem av rädsla för svaret på dem. Grattis kära Carin och jag kör lite glädjedans här för dig. Livet är gott!♥

http://theswedishwildflower.blogspot.com

 

The Swedish Wildflower

14 juli 2017 13:56

Jag vill också passa på och tacka dig vännen. För all värme, glädje och omtanke som du genom åren har visat i mina kommentarfält. Du är en fantastisk kvinna med ett stort varmt hjärta och en öppen famn. One of a kind. Och jag är både glad och tacksam över att våra vägar korsades i den stora bloggvärlden den där gången för många år sedan. Du är en av de där som har hängt med nästan sedan starten och jag är så glad över att du finns. Att kika in här hos dig har alltid fyllt mig med sådan glädje och du har genom åren bjudit på så mycket av dig själv här på din blogg. Små, små glimtar av er vardag i Finabo och det är alltid lika inspirerande att ta del av. Och även om jag nu lämnar bloggvärlden så kommer jag självfallet fortsätta att kika in här hos dig för att se hur du har det och bli inspirerad av er i Finabo.

Njut av livet kära vän och allt gott för framtiden. Ha en fantastiskt fin sommar!♥

Kram Lotta

http://theswedishwildflower.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Till att börja med, jag är nu förtiden en usel bloggare... Förlåt... Men fokus i livet ändrar sig, liksom intressena gör... När jag startade den här bloggen 2009, så var en av orsakerna min kroniska sjukdom, mikroskopisk polyangit, en vaskulitsjuk...

... jagar numera på de sälla jaktmarkerna... Ni som har hängt med här genom åren, har fått ta del av Selmas små äventyr... Men nu finns hon alltså inte hos oss längre.... Jag kan inte ens skriva raderna utan att börja gråta... I morgon är det 14 daga...

... och ibland känner jag att jag inte hänger med i svängarna... Hur hamnade vi i mitten av augusti...? Sommaren har gått rasande fort! Och när jag lutar mig tillbaka och tänker tillbaka, så kan jag konstatera att sommaren har varit en sådan där bra,...

... till det yttersta... Kan man ibland hamna i funderingar kring livets mening...   Denna sista veckan, har mentalt varit en pröving... Kantad av nattsvart, outgrundlig sorg...   I söndags skedde en fruktansvärd olycka, där 52 ungdomar i frå...

Ni som har hängt med, kommer kanske i håg att jag startade den här bloggen från allra första början på grund av min sjukdom, mikroskopisk polyangit. När jag insjuknade år 2005, så kände jag mig så extremt ensam med den här diagnosen... Det fanns verk...