Till att börja med, jag är nu förtiden en usel bloggare... Förlåt... Men fokus i livet ändrar sig, liksom intressena gör...

När jag startade den här bloggen 2009, så var en av orsakerna min kroniska sjukdom, mikroskopisk polyangit, en vaskulitsjukdom. När jag fick min diagnos år 2005, så kände jag mig så extremt ensam i universum. Det kändes som att jag inte hade NÅGON att dela detta öde med... Och därför var det en av orsakerna till att jag började skriva. Om någon mer skulle få diagnosen, så skulle man åtminstone få träff på google....

För någon vecka sedan var jag på läkarbesök för att ställa in levaxin, som numera är min följeslagare i vardagen, och då utbrister läkaren: - Vet du, hur OVANLIG du är???

Jag fnissade lite för mig själv, och jaa, jag har väl koll på att MPA drabbar ju inte var och var annan....

När jag låg där på sjukhuset år 2005 och fick min diagnos, så var tanken på att behöva använda mediciner, så pass svindlande för mig, att det kändes som att hela mitt universum snurrade... OCh så kunde jag ju så klart inte ha det... Utan jag tog på något sätt tag i mig själv, tvingade mig själv att skapa en målbild i skallen... Och om jag skall försöka beskriva, så såg jag framför mig en lång, mörk korridor... Som var upplyst i slutet... Där såg jag framför mig en dörr med en måltavla.... Med orden FRISK

Det var för mig ett sätt att mentalt överleva och kunna hantera det faktum att jag hade fått en svår kronisk sjukdom med oviss utgågn. Och allt var det innebar... Alla behandlingar och alla mediciner som skulle tas...

Jag tvingade mig själv, att enbart tänka positiva tankar... För jag intalade mig att det skulle vara bra för MIG! På så viss skulle jag vara med och påverka, att min kropp läkte... Och att jag skulle stå ut med det, jag hade framför mig... Jag såg varje provtagning som en tävling. En tävling där provresultaten tvunget skulle vara bättre än vid föregående provtagning, för att jag skulle bli nöjd... Jag tävlade alltså mot mig själv... När jag fick höra provresultatet, mumlade jag för mig själv: -Bra! Men nästa gång skall det vara bättre!

Åren gick... Sendoxan byttes mot Imurel... Kortison trappades ut... Och till slut 10 år efter sjukdomsutbrottet, fick jag äntligen trappa ut Imurel....

Nu har jag varit utan Imurel i 3 år.... Och jag är stabil!!!
 

I går var det så dags för årlig besiktning på Reumatologen. Och lustigt nog, så var det samma läkare som för 13 år sedan hade hand om mig när jag låg inlagd och även ställde min diagnos.

I går fick jag höra de efterlängtade orden: - Vi kan nog betrakta dig som frisk!

Jag vet inte om det går i ord att beskriva den lycka och glädje som infann sig hos mig inombords!
JAG GJORDE DET!!! JAG NÅDDE MIN MENTALA MÅLTAVLA!!!

... jagar numera på de sälla jaktmarkerna... Ni som har hängt med här genom åren, har fått ta del av Selmas små äventyr... Men nu finns hon alltså inte hos oss längre.... Jag kan inte ens skriva raderna utan att börja gråta... I morgon är det 14 dagar sedan... I 8 år fick vi njuta av hennes upptåga, hennes kärleksfulla karaktär, hennes så underbara sätt att visa tilltro och kärlek... Tack älskade Selma!

... och ibland känner jag att jag inte hänger med i svängarna... Hur hamnade vi i mitten av augusti...? Sommaren har gått rasande fort! Och när jag lutar mig tillbaka och tänker tillbaka, så kan jag konstatera att sommaren har varit en sådan där bra, rolig sommar som man hoppas på när vintern börjar sjunga på sluttampen och våren nalkas.... En sommar som bjudit på mycket umgänge, som jag bara älskar! Det enda som saknats är väl värmen... Men ja ja... Vi har i varje fall en bra sommar att tänka tillbaka på när höstmörkret närmar sig... Och när vi nu närmar oss höstmörkret så börjar ju de där magiska gryningarna komma.... Augustimorn´ar som bjuder på dimma och magiskt morgonljus....  

Det som på något sätt får mig att acceptera och stå ut med tanken på att sommaren börjar ta slut... Jag gillar ju inte höstmörker och vintern...

Men morgonljuset får mig att stå ut med det faktum att man går mot mörkare tider...

Något vi ägnat oss mycket åt i sommar, är ju vår älskade Herkules. Han är vår lycka på fyra ben! Fantastiska, älskade ponny! Den resa vi gör med honom just nu, är så fantastiskt rolig! Ren och skär lycka! Vi vet att vägen med våra fyrbenta vänner inte alltid är så enkel och inte alltid så rak, så därför njuter vi enormt just nu och glädjs oerhört över av att just nu fullkomligt surfa på vågen av lycka! Träning, tävling och allt kring häst känns just nu enkelt och glädjefyllt! Ren och skär lycka!

Vi har ju såklart många runt oss som hjälper oss att uppnå det vi strävar efter! Livet med och runt häst, består till stor del av ett teamarbete. Allt från familjen till tränare, hovslagare och veterinärer. Och vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna att vi har ett team av underbara människor runt oss!

Och i helgen som var, så lyckades Matilda och Herkules att uppnå en placering, på tävlingen vi var ute på...

Så otroligt roligt! Och så otroligt välförtjänt!

Ta hand om er!

... så länge jag lever... Jaa, jag tror faktiskt det! I torsdags morse ringer min goa vän Lotta... -Har ni något planerat till Valborg? Och vi hade faktiskt inga särsklida planer... -Vill ni hänga med till Haverdal för att galoppera på stranden??? Ni behöver ju inte fundera på svaret....

Kl 08.00 på Valborgsmässoaftons morgon rullade vi från Finabo, med siktet inställt på Haverdals strand... Vi kände redan då, att det fanns förhoppning om att kunna få uppleva en magisk dag på standen...

Och vår förhoppningar inbringades till fullo! En magisk, ljuvlig och helt glimmrande dag, väntade oss! En sådan där dag, som man inte ens vågar att hoppas på... En sådan där dag som överträffar alla förväntningar!

Den här vintern har varit mörk och motig... Jag har längtat efter vår och värme... Och vips, så dök våren upp! Och vi fick uppleva en dag, som jag faktiskt tror att jag kommer minnas så länge jag lever! Magiskt är ordet!

Kan livet bli bättre? Sol, värme, hästar, fantastiska vänner och lite nybakta bullar på det...? Nej, jag tror faktiskt inte det....

Sköt om er! Kram Carin

... till det yttersta... Kan man ibland hamna i funderingar kring livets mening...

Denna sista veckan, har mentalt varit en pröving... Kantad av nattsvart, outgrundlig sorg...

I söndags skedde en fruktansvärd olycka, där 52 ungdomar i från vår kommun, kastades in i en tragedi genom en tragisk bussolycka... 3 ungdomar omkommer... Och åtskillga skadas svårt... En tragedi så svart och så sorglig att det stundtals varit svårt att ens andas... Då vi lever i en liten kommun, så har vi alla på något sätt anknytning till någon som är drabbad... Och vi känner, vi lider och vi gråter med er som har förlorat ett barn... För er vars barn som på ett eller annat sätt är drabbad och inblandad...

Det går inte ens att njuta av våren som den här veckan har gjort intåg med sol och blåsippor... Det som i vanliga fall, får mig att sjuda av lycka inför kommande årstid... Men nej, det går inte att känna glädje...

Som extra pröving, den här veckan, så var det i tisdags dax att säga farväl till Affi... Som förlorade kampen mot den där tumören i hjärnan... Affi som så tappert höll humöret uppe... Affi som kämpade in i det sista... Men till sist fick ge vika... Fy faan, vad orättvist...

Jag kommer igen, men just nu måste jag bara få gråta lite...

Och jag väljer att citera Ann-Sofis kloka bror Klas-Göran, som skickade med oss en så fin uppmaning efter begravningen:

"Lev här och nu. Gårdagen kan vi inte göra ogjord, om i morgon vet vi inget, hur vi än planerar. Ta hand om er. Och glöm inte att säga orden: JAG ÄLSKAR DIG!"

Ni som har hängt med, kommer kanske i håg att jag startade den här bloggen från allra första början på grund av min sjukdom, mikroskopisk polyangit. När jag insjuknade år 2005, så kände jag mig så extremt ensam med den här diagnosen... Det fanns verkligen INGEN som jag kunde dela det med eller höra efter vilka erfarenheter de hade... Jag fick knappt träff på Googel....   

I dagens läge är det annorlunda... Med sociala medier så är det betydligt lättare att komma i kontakt med människor i samma situation... Och jag inser när jag tar del av andras historier och erfarenheter, att jag är otroligt lyckligt lottad!

Jag har haft en extrem tur i mitt sjukdomsförlopp...

Som sagt, jag insjuknade år 2005. Läkarna valde en ganska aggresiv medicinering, då jag var rejält dålig... Sjukdomen gick i remission och visade ingen aktivitet, så när som på mina antikroppar... Dessa värden ville inte sjunka ner i 0... På grund av att jag hela tiden påvisade antikroppar i mitt ANCA-prov så valde läkaren att hålla mig kvar på Imurel i 10 år... För två år sedan så sattes Imurel ut... Min läkare var orolig för bakslag... 1 år efter utsättandet av Imurel så hade mina antikroppar ÖKAT, vilket inte är så bra... Så jag ljuger om jag påstår att jag INTE var lite orolig inför årets kontroll... Åt vilket håll hade mina antikroppar tagit vägen?!....

I förra veckan var det så dax... Jag talade om för läkaren att jag MÅR bra och KÄNNER mig bra men det luriga med den här sjukdomen, är ju att det inte alltid är med verkligheten överensstämmande....

Men i onsdags kom brevet... Antikropparna var nu längre inte mätbara!!! Lyckan är fullständig! Att efter 12 ÅR, så äntligen är värdet nere på 0!!! Och med tanke på hur mina njurar har återhämtat sig, från 38 % kapacitet till 62 % kapacitet, så får jag nog nästan lov att använda mig av ord som FANTASTISKT!!!

Jag känner mig oerhört lyckligt lottad!

Önskar er en härlig helg!

Kram Carin

... över att dotterns ridolycka, för två veckor sedan, slutade så väl som den gjorde...

Vi var på hoppträning och alldeles i början av passet så börjar en häst skena... Rakt mot Matilda och Herkules... Och stackars Herkules tror att han är utsatt för ett anfall... Flyr undan i panik samt bockar i försvar mot den andra hästen... Matilda har den här gången otur... Tappar balansen... Flyger av... Och landar i en rejäl smäll på bäckenet och drar därefter i bakhuvudet i sanden... Vi trodde till en början kanske inte att det var så allvarligt... Men smärtan tilltar... Och vi beslutar oss för att tillkalla ambulans... Det jag så innerligt hoppades att jag aldrig skulle behöva göra... Slå de där siffrorna... 112... Men ändå så sköljer ett slags konstigt lugn och närvaro över mig i samma ögonblick som jag inser att jag måste tillkalla hjälp...

Och på 5 minuter har vi ambulansen på plats... Två helt underbara killar! Vilka vardagshjältar! Proffs ända ut i fingerspetsarna... Det är bara ett problem... Jag lät Matilda sätta sig i bilen, medans jag skulle lasta hästen... Och där ligger hon nu... Oförmögen att röra sig... Men killarna ringer snabbt upp en ambulans till, så helt plötsligt står där fyra proffs som gemensamt hjälps åt för att säkra upp och ta ut Matilda ur bilen... När vi väl lyckats få henne säkert ur bilen, går färden mot Akuten som ett prio 1-larm... När vi anländer står personalen redo i akutrummet för att ta sig an och undersöka Matilda. Jag känner en sådan otroligt tacksamhet över vad jag ser framför mig! När allt fungerar som man innerligt hoppas att det skall göra, den dagen man behöver hjälp...

Och TACK och LOV, inga frakturer, utan bara en mörbultad och blåslagen tjej!

Men där och då, kände jag mig som en stolt skattebetalare

Han är ju den gosigaste och finaste vi vet, vår underbara Herkules!

I Finabo bor det ju numera två hundar... Hundflocken utökades för 2 år sedan med en tax, efter att sonens idoga TJATANDE lyckades få sin mamma att ge upp... Mamman var ganska nöjd med EN hund, men det var inte sonen... Han var HELT övertygad om att han ville ha en tax... Och det är verkligen sonens tax... Nästan lite rörande att se bandet som finns mellan dom... Sally och hennes husse... Ren och skär kärlek... Det går verkligen att se hur hon avgudar honom och Filip sin lilla Sally...

Selma, beaglen, har väl kanske inte alla gånger varit lika förtjust... Tyvärr fick deras relation en ganska tråkig start, men tack och lov, så har den repat sig. Precis innan det var dags att hämta Sally, så drabbades Selma av livmoderinflammation... Vi märkte tydligt på Selma att hon inte var sig själv och vi åkte därför med henne till Blå Stjärna, där hon blev inlagd... Med tydliga symptom på livmoderinflammation... Jag var tydlig och talade om för veterinären att jag ville få Selma opererad som åtgärd... Dagen efter blir jag uppringd från Djursjukhuset... Det hade INTE bivit ngn operation utan i stället hade man valt att sätta in antibiotika på Selma. Mot min önskan. Och beslutet gundade sig på att när man gjorde ultraljud så kunde man inte se att livmodern var förstorad... Och då ställer tydligen inte Agria, försäkringsbolaget, upp och tar kostnaden...  Jag var besviken över beslutet men kände att det inte fanns så mycket jag kunde göra... Vi fick hem vår lilla Selma och vi märkte ju en klar förbättring på Selma. Hon var glad och pigg igen och ville leka. Frid och fröjd. Vi hämtar hem lilla Sally. Tiden går och våra fröknar börjar sakta bekanta sig... Vi känner dock inte riktigt igen vår Selma... Hon är sig inte riktigt lik... Är det måne tro chocken av att ha fått en tax i huset..? Lite svartsjuk...? Hela Selma känns låg och håller sig liksom på sin kant... Så kommer ÄNTLIGEN Selmas högtid på året! JAKTEN!!! Det som är hennes passion i livet... När hon och husse ger sig av ut... Så en söndag, när husse kommer i sina gröna byxor för att ge sig ut med Selma, så kliver hon inte ens ur sin säng... Men lilla Selma... Med ens förstår vi att hon är SJUK... Fram med termometer... Jo då... Selma har feber... 39 grader... Som stiger under dagen ... När eftermiddagen kommer, packar vi in vår lilla pälskling och beger oss till Borås och Selma blir inlagd igen.... På måndagen blir jag uppringd från Djursjukhuset... De kan inte hitta vart felet sitter, men helt klart mår hon inte bra... På tisdagen blir det napp! Akut njursvikt! Kraftig antibiotika på tre veckor sätts in, men nu MÅSTE hon väl ändå bli bra! Tre veckor går och det är dax för återbesök... Ett ultraljud på njurarna skall göras för att se hur de ser ut efter antibiotikan... Selma sövs inför undersökningen... Veterinären kommer och vi vänder upp Selma på rygg för att påbörja undersökningen... Då, där, börjar var sakta sipra ut ifrån livmodern.... När Selma ligger på rygg... Jag tror aldrig jag har sett en så chockad och förvånad min, som veterinären då uppvisar... Stackars lilla Selma... Det är alltså livmodern som ligger bakom alltihop... Bakterier har vandrat med blodet och satt sig i njuren och slagit ut dessa.... Ny konsultation m Agria görs och JOOO den här gången ställer de upp på operation och tar kostnaden... Operationstid bokas ngn dag senare och Selma lämnas in på sjursjukhuset IGEN... Operationen gick bra... Men Selma får lite annorlunda smärtlindring pga sina njurar... Vi hämtar hem henne och tänker att YES, nu äntligen är vi kvitt bekymmren... Det går ett dygn el två... Sedan börjar hon kräkas och vi ser hur dåligt hon mår... Bara att ta nästa vända till Djursjukhuset... Vid det här laget, så börjar jag misströsta... Jag tappar tron på att det här kommer att gå vägen... Mentalt börjar jag förbereda mig på att jag kommer få ställa mig in på ett liv utan Selma... Selma har fått bukspottskörtelinflammation, pankreatit... Helt j....a osannolikt! Men veterinär har en positiv inställnig och hävdar att detta skall gå bra! Selma kommer att bli återställd! Jag ber även en av mina nära vänner som till yrket är just veterinär, om råd... Är det här försvarbart...? Eller är det djurplågeri...? Men jag får förhoppningar om att det skall bli bra...

Och i dag, blir jag så lycklig inombords när jag tittar på Selma... Hon är åter en glad, busig och lycklig beagel.... Vi känner igen hennes upptåg och bus... Och hon är åter en jakthund! Men jag ljuger om jag inte medger att jag verkligen misströstade...

Men allra bäst med att ha fått en tax i huset, tycker Selma... Är att mattes benhård regler med att det inte får vara husdjur i möblerna, har lösts upp... Så numera är soffan intagen av två mycket nöjda hundar....