Ni som har hängt med här på bloggen ett tag, har ju kunnat följa beagelns framfart med jämna mellanrum.... Allt från att stjäla mössor till att gå bärsärk på 2:a våning, där hon inte ens får vara....

Men ett är då säkert, det bor en OTROLIGT massa energi i denna lilla hund....

Och ett sätt för Selma att få utlopp för sin energi är att hon omedelbart förvandlas till en gigantisk jordråtta så fort hon kommer in i sin hundgård. Hon gräver och hon gräver och hon gräver.... Hon får liksom aldrig nog...... Och vi har inte brytt oss så värst mycket om det heller... Förrän i slutet på förra veckan.... Då upptäckte vi att ENA örat var fullt av smuts.... Selma hade börjat att frenetiskt skaka på huvudet för att avlägsna smutsen.... Matte klevade av till Apoteket för att köpa öronrens.... Men i måndags morse blev det till att ringa vår kära veterinär, då örat dessutom hade blivit rött inuti.....

I samma ögonblick som Selma kliver in genom dörren till en veterinärmottagning, så är hon FULLT övertygad om att hennes sista stund på jorden är kommen. Svansen mellan benen och en nästan ålande possition längs golvet... Den vanligtvis levnadsglada beaglen är som bortblåst och förvandlade till något litet ynkligt som förbrilt söker efter en flyktväg.... Vilket hon inte lyckats med... Än.......

När själva behandlingen är gjord, brukar alltid assistenten räcka fram en godis.... Selma skulle ju förstås ALDRIG få för sig att äta något hos en veterinär, då hon lever i tron om att ALLT är förgiftat..... Hon fnyser och vrider knappt på huvudet..... Nästan förnärmad: -Tror du jag är dum på riktigt  eller???? 

Men efter att assistenten ger upp godistricket brukar modet sakta stiga på beageln och hon börjar få hopp om att hon skall överleva i dag oxå....

I går efter att det hade konstaterats att det hade blivit en svampinfektion i örat, och Selma var rengjord och behandlad, så traskade vi ut till disken för att vänta på recept och få betala.

Där ute sitter det en annan hund, som fullkomligt lever rövare..... Selma slår sig ner intill mig.... Iaktar noggrant sin medpatient under tystnad.... Länge.... Vänder sedan blicken mot matte: -Såååå skulle jag AAAAALDRIG bära mig åt!!!!

Jo tjenare, tänker matte..... Men kan inte utan att småle inombords......

 

Catrin

25 maj 2011 08:02

Ja, mina hundar anser också att man inte kan lita på veterinärer så det lär de sig snabbt. Men Ayla var värre så det kanske hänger ihop med beaglar!
Kramar

 

Camilla

25 maj 2011 23:21

Ha ha ha - älskar dina berättelser om er ljuvliga vovve:) Hon är bara SÅ fin - och klok. Man skall inte ta emot godis ifrån främmande människor...

Hoppas allt är bra med er i Finabo - kram kram!

http://lantlivpaholm.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Till att börja med, jag är nu förtiden en usel bloggare... Förlåt... Men fokus i livet ändrar sig, liksom intressena gör... När jag startade den här bloggen 2009, så var en av orsakerna min kroniska sjukdom, mikroskopisk polyangit, en vaskulitsjuk...

... jagar numera på de sälla jaktmarkerna... Ni som har hängt med här genom åren, har fått ta del av Selmas små äventyr... Men nu finns hon alltså inte hos oss längre.... Jag kan inte ens skriva raderna utan att börja gråta... I morgon är det 14 daga...

... och ibland känner jag att jag inte hänger med i svängarna... Hur hamnade vi i mitten av augusti...? Sommaren har gått rasande fort! Och när jag lutar mig tillbaka och tänker tillbaka, så kan jag konstatera att sommaren har varit en sådan där bra,...

... så länge jag lever... Jaa, jag tror faktiskt det! I torsdags morse ringer min goa vän Lotta... -Har ni något planerat till Valborg? Och vi hade faktiskt inga särsklida planer... -Vill ni hänga med till Haverdal för att galoppera på stranden??? Ni...

... till det yttersta... Kan man ibland hamna i funderingar kring livets mening...   Denna sista veckan, har mentalt varit en pröving... Kantad av nattsvart, outgrundlig sorg...   I söndags skedde en fruktansvärd olycka, där 52 ungdomar i frå...