.... nästan har blivit möjligt.... Ja, undrens tid verkar inte var riktigt förbi, ännu.... Ni som har hängt med på bloggen ett tag har ju med jämna mellanrum kunnat läsa om Beaglens framfart.... Men någonting har skett.... Det verkar som om hon har skärpt sig, lite.... Vi har den sista tiden faktist vågat att släppa odjuret löst i trädgården.... Utan koppel.... Och det har gått hyfsat bra......

I går fick vi en stund över så jag och barnen utrustade oss med varsin kratta och med Selma i sällskap intog vi trädgården, för att ge oss på lite lövhögar.....

Som ni ser, Selma utan koppel, rusande runt i trädgården, så lycklig att det nästan inte gick att fånga henne med kameran....

Och att ta sig an lövhögar, det kan man ju göra på olika sätt... Vissa krattar ihop dom, andra hoppar i dom....

Men rätt som det är när hon tittar upp, får hon se att det finns ju fler i familjen som vill vara med....

Doris, som för säkerhetskull har placerat sig i häcken.....

Vid det här laget vibrerar hela beageln.....

Och DÄR tog leklusten över......

Och vips satt Doris i lönnen.....

För att höja upp ribban av utmaningar här i livet, så har Matilda anmält sig och Selma på en agilitykurs i eftermiddag.... Jag är rädd att jag kommer ha MYCKET att skriva om i morgon.... Om exakt HUR pinsam en beagle kan vara.......

Ha en härlig söndag!